Himmel och helvete

Vad ska man tro om livet efter detta. Himmel eller helvete? Vart hamnar man? En sak är klar att människan är större inuti än utanpå. Människans själ bor visserligen i den jordiska, dödliga kroppen – jordgubben – men hör hemma någon annanstans. Om man kultiverar själen. Det står i Bibeln att i tidens ände kommer “skördemannen” för att sålla agnet från vetet och skilja människorna åt. De som är andligt omogna, som försummat sin själv, som aldrig fascinerats av livet och de andliga frågorna – kommer att slockna. De har försummat sin andliga utveckling. Istället för att lära känna vägen, sanningen och livet så har de fokuserat på selfies, pattar och silikon. Vad spelar det då för roll vad som händer i livet efter detta? Om man inte ens bryr sig om det finns nått större än en själv. För såna människor är vandringen mellan födsel och grav är en enda egotripp. Sliter man spegel och kameran ur näven på dem så har de ingenting att komma med. Deras inre ekar tomt. Ytan är vad de slipar på. Sin fernissa, sin image. De är levande döda. När man inte fascinerats av livets stora frågor så har man ingenting i himmelriket att göra! I himmelriket fascineras man av Guds skaparkraft och kreativitet. Själviska människor funkar som djävulen. De fascineras inte av någon Gud. De fascineras bara av sig själva. de är narcissister. Som Satan. Jag brukar kalla djävulen för Egon. Det är vad det handlar om. Kan man inte se någon annan mening i livet än sig själv och är så egocentrerad så man glömmer allting annat – då har man aldrig levt. Stick och brinn Egon.

Jag och djävlar anamma

Det är ganska intressant egentligen hur det är med människor; de som är argast på Gud är de som tror att han inte finns!!! Människan är en besserwisser. Även om jag har läst Bibeln från pärm till pärm flera gånger så finns det alltid de som vet bättre än mig – och då spelar det ingen roll att de inte läst en enda bok sen de lämnat grundskolan – de vet bättre än mig i alla fall. Jag brukar säga, “Vad förvånade människor kommer att bli när de upptäcker att det FINNS ett helvete.” Jag vet – för jag har varit på väg dit ett par gånger. Jag har varit på väg att dö tre gånger. En gång var jag på väg upp till himmelen. En annan gång kom en demon och skulle slita med mig ner till helvetet. Och den tredje gången upptäckte jag att tiden inte finns. Det är sant. Vi är bara så efterblivna så vi tror att tiden finns. Men det är därför man kan kasta sitt värdelösa syndfulla liv på Kristi kors och låta honom ta all skit – därför att tiden finns inte! Alltså står Jesus där på korset och tar all världens synd på sig – NU.

Högmod – är en synd. Högmod är till exempel när man tror sig veta mer än vad jag vet om himmel, helvete, synd och Kristi kors. Vad jag berättar om min frälsning är inga fabler utan det ÄR min erfarenhet av frälsningen. Vad jag säger om himmelen och demonen och vägen ner till Satan – är inte heller några fabler eller rövarhistorier utan det är min erfarenhet; något jag vet därför att jag fått vara med om det. Jag VET vad jag talar om. Jag har sett demoner för helvete!!! Vill du gaffla med mig om det så kan du dra åt helvete! Eller förresten; du har i såna fall inget val. Högmodiga människor ska till helvetet. Denna tragiska slutstation kommer de att dela med fega människor vilket kanske upplevs som en aning förvånande. Jo – fega människor, d v s såna där rövslickare och lismande pajaser – ska också brinna för evigt där masken aldrig dör. Och lögnare kommer också att fara åt helvete. Jesus presenterade sig som “Vägen, Sanningen och Livet” Honom gillar jag. Där han är vill jag vara. Honom; han som kallade sig själv för “Sanningen” – korsfäste de, lögnarna. De fega, hycklande lögnarna korsfäste Guds son. Det värsta med dessa charmlösa individer var att de även hade lagt vantarna på religionen. De påstod sig alltså ha rätt att avrätta Guds son – eftersom de var religiösa.

Skaffa sig livserfarenhet

När jag blev troende fick jag tre hälsningar från Gud. När man får budskap från Gud så är det som att snappa upp tankar i sitt inre. Man hör inte en röst utan man tänker tankar som man förstår att de inte är ens egna. Så var det när jag precis hade blivit troende. Jag har fångar upp de där “tankefrekvenserna” ett fåtal gånger under mitt liv och det har varit vid väldigt speciella tillfällen – när jag behövt hjälp till exempel. Men första gången jag hörde Guds “röst” var alltså strax efter att jag blivit troende 1981. Då fick jag tre uppgifter från Gud; “Gå ut i världen och skaffa dig erfarenheter” var det första. “Rikast är den som är nöjd” var det andra han sa och det tredje var; “Om tusen människor säger till dig att du har fel så säg; det är ni som har fel men jag älskar er ändå”. Efter det gjorde jag som han sa; Gick ut i världen och skaffade mig erfarenhet av livet, världen och människorna.

Under hela mitt liv hade jag flyttat ofta. Mamma hade alltid gjort så, flyttat runt, så vid 15 års ålder hade jag flyttat 11 gånger och bytt klass fyra gånger. Sedan jag blivit utkastad hemifrån som 15-åring fortsatte jag att flacka runt. Jag hade liksom vant mig vid den livsstilen. Nu drog jag söderut; Jag skulle ju skaffa mig livserfarenhet. 1988 stack jag ner till Malmö för att gå en Dramautbildning vid Östra Grevie Folkhögskola. Det var häftiga tider. Jag hängde med anarkisterna på Vinterpalatset i Malmös hamnkvarter. Ständiga partyn och konserter. Och alkohol och droger. Innan jag stack ut i världen för att skaffa mig erfarenhet hade jag varit medlem i Ungdomens Nykterhetsförbund men nu hade jag kastat medlemskortet och skulle lära mig drogkulturen. Haschrökning var mest förekommande men jag testade även LSD och Amfetamin. Heroin var jag klok nog att undvika. Alkoholen flödade vart jag än kom i vårt avlånga land. Svenskarna är ett supande folk. Det har jag förstått på äldre dagar att svenskarna SUPER. Åtminstone gjorde de det på åttio- och nittiotalet och långt innan dess. Kanske de har fått lite bättre alkoholkultur under de senaste 20 åren men innan dess var svensken bedrövlig – och jag var inget undantag; min Gudstro till trots. Svenskarnas alkoholvanor var även vida kända. I Köpenhamn till exempel. På Tuborgflaskorna brukade det sitta små visdomsord på flaskorna och ett av dem löd; “Om ni träffar en Svensk – bär ner han till färjan.”

Så – erfarenheter fick jag gott om. Och anklagad för att ha “fel” blev jag hela tiden. Framförallt när jag vittnade om min Gudstro. Det var MINST tusen människor som hävdade att jag hade fel – men det struntade jag i. Jag hade hört änglarna sjunga – det räckte för mig.

Född på nytt

Strax efter att pappa sköt sig blev jag troende. Fram till den dagen hade jag varit en riktig bråkstake. Busringde och tvingade småungar att bada nakna i lerpölar. Vid ett flertal tillfällen höll jag på att slå ihjäl min kumpan, hon jag oftast umgicks med under mina busstreck. Det var hon som blev troende först. Det här var en vårdag när hon kom och berättade för mig att hon hade blivit “frälst”. En sak som är bra med att vara totalt förvildad är att man ständigt är beredd på att testa nya saker och uppleva nya äventyr.l Så och denna dag. Hon hade blivit frälst och även om jag inte hade en aning om vad detta innebar så insåg jag omedelbart att; “DET – ska jag bli” Hon tig med sig mig till ett hyreshusområde i stadens utkanter den del av stan som på den tiden räknades som ett av stadens slumområden. Där i ett av höghusen bodde ett gammalt par som tillhörde Frälsningsarmén. Jag vet inte hur min kompis hade lyckats lära känna detta par men jag gjorde processen kort; hälsade och förklarade att jag ville bli frälst.

Jag fick läsa ett stycke ur Bibeln under tiden som kvinnan höll en hand på mitt huvud och bad för mig. Då skedde miraklet. Där och då blev jag född på nytt. Det låter jättekonstigt förstår jag men vad det innebär är att man får en ny ande. Man blir som ny på insidan. Jag blev omedelbart en ny människa. Jag såg världen för förta gången och i mitt hjärta hörde jag hur änglarna sjöng; “Välsigne vare han som kommer i Herrens namn, Hosianna i höjden”

En bibel hade jag hemma för såna hade Gideoniterna delat ut i skolan så den gick jag hem och läste. Jag var salig – verkligen. Inte långt därefter kom en av mina klasskompisar hem till mig, en mycket elak och bitter människa. Idag skulle jag nog ha gått omvägar om den där ocharmiga bitterfittan. Hursomhelst kom hon hem till mig där jag satt med min bibel. När hon kom in i mitt rum tittade jag glädjestrålande på henne och utbrast: “Jag har blivit frälst” – Du har blivit fnoskig! var bitterfittans respons. “Åh fan!” sa jag och med ett brak rasade jag ner på jorden igen. Så går det när man ska imponera på häxor och elakingar.

Självmord och frid

Min pappa tog livet av sig 1981. Jag hade aldrig levt med honom utan hade växt upp tillsammans med min mamma och min 11 år yngre syster som mamma skaffat tillsammans med en annan man. Jag hade träffat min pappa några gånger. Han hade visst en del problem med droger men det förstod jag först när jag blev äldre. Drogmissbruket var en av anledningarna till att han sköt sig. Jag träffade många drogmissbrukare efteråt som hade känt min pappa och med hjälp av deras historier och minnesbilder kunde jag plocka ihop en bild av min far. Pappa använde sig av många typer av droger och var inte beroende av någon speciell substans utan hade lika stora problem med alla. Troligtvis var inte drogerna det verkliga problemet egentligen utan drogerna tog troligtvis bara itu med roten till problemet. Med jämna mellanrum sprang han till stadens psykiatriska avdelning och krävde att få elchocker. Jag vet inte om det var sanningen om honom eller bara illasinnade rykten. Om det stämmer så led han av någon form av depressioner eller andra psykiska problem. Drogerna var väl bara ett sätt att döva problemen är min gissning.

Bara någon dag innan han sköt sig träffade jag honom. Jag var bara i tio-års åldern, Antar att det inte var någon slump att pappa dök upp utanför mammas bil den där dagen. Jag glömmer aldrig den där blicken han hade när han tittade på mig. Minns inte att ha sa någonting men ögonen glömmer jag aldrig. Han såg medlidande på mig precis som att han tänkte “Stackars dig som måste stanna kvar i denna jämmerdal” Då när han såg på mig så förstod jag ju inte vad blicken betydde men det kändes som att han hade medlidande med omvärlden. Blicken berättade också om att han själv bar på en inre frid. Senare förstod jag ju att han visste vad han gjorde och var fullt tillfreds med sitt beslut när han satte geväret mot tinningen och tryckte av.

Jag hade behövt honom här. Han svek mig.